Bebisfärdigheter

Min storasyster K ringde i morse för att berätta att Nils kusin M faktiskt hade noll hål i tänderna. Att tandhygienisten röntgat fel och att M gruvat sig i onödan för att åka till tandläkaren och borra. Tandläkaren tog nya bilder idag och hittade inga hål. Tjohoo! Grattis M!

Hur som helst. Då passade hon på att fråga om ”Nils inte vänder sig ännu?”. ”Det har han ju gjort lääänge nu” sa jag. ”Men, varför har du inte berättat det på bloggen?” undrade hon då. 

Så då berättar jag det nu. Älsklingen vänder sig både från mage till rygg och från rygg till mage. Helst det sistnämnda. Han gillar magläget. Från mage till rygg kunde han ju redan i somras då han bara var en månad gammal, korrigerad ålder. Men sedan har han pausat. Länge.

Men så för några veckor sedan så började han ”kunna” det igen. Nu rullar han både till höger och vänster. Men helst till mage. I går kväll så pep han till 20 minuter sedan A nattat honom. Och när jag gick in till sovrummet så hittade jag honom liggandes på rygg i MIN säng pratandes med sina händer… Fastän A lagt honom på mage på hans sänghalva av dubbelsängen. Inser att det nog på allvar är dags för honom att vänja sig vid spjälisen. Annars får vi börja bygga vallar längs sängkanterna.

Så snart är det färdiglegat i den blå snurrfåtöljen. Nils är nästan för lång för sitsen… och riskerar ju nu att snurra ned på golvet när som helst. Trist. Han gillar verkligen sin blå fåtölj. Tillbringar timmar i den, om man räknar ihop tiden. Men det passar kanske bra att vi ska flytta om två veckor. Då kan han ”fåtöljavvänjas” när fåtöljen magasineras på något lager i Stockholm…

Organformtopp

Njuren, ja båda två, och mjälten och levern och bukspottkörteln och urinblåsan. Allt är finemang. O vilken lättnad efter dagens check up. Tji njurkateter, säger jag bara. Nils hängde med på undersökningen men han sov sig igenom hela kontrollen. Och nu har vi bara några rutinläkarbesök kvar, sedan är det Sverige och Stockholm nästa. Två veckor kvar, av packångest.

Tack för gratulationer! (Även om 38 knappast är något att fira.) Idag firar vi att A fyller 36 med plätten och rödtjut som kom levererat med blomsterbud i lördags. (En annan som inte druckit på hur länge som helst är aningens i gasen efter ett glas bara.

Lilleman har somnat, A bär ut säckar med sopor och jag, tja, jag bloggar lite.

Man tager vad man haver

sa Kajsa Varg. Och när man kokat rotsaker och mosat smakportioner till Nils i två veckors tid så blir man fort sugen på köttsoppa. Och har man då en överbliven gammal torrköttbit (torkat renkött, översättning för oinvigda) så är det ju bara att koka ihop. För det var väl ändå så de gjorde förr, lapparna? Det var väl därför de torkade köttet, tänker jag. För att koka mjukt och äta upp, sedan.

Men jag orkade inte göra klimp. Tog i stället färsk ostfylld pastaravioli som fick koka med den sista minuten.

Gott blev det:

Belgiska surpolisgubbar

Det var i söndags som jag hade tänkt vara lite duktig och passa på att slänga glasflaskor i glasigloon när jag och Nils ändå skulle gå på söndagsmarknad. Sagt och gjort. I bästa söndagsstassen klev vi iväg och hivade flaskorna till ljudligt kraschande.

Men när jag så skulle slänga de tunna, prassliga platspåsarna (som jag burit glasflaskorna i) så upptäckte jag att soptunnan var fullproppad. Det stod till och med två skräppåsar lutade mot soptunnan. Yäck! Så jag ställde stegen tvärs över gatan till en tom soptunna och slängde mina kletiga påsar i den i stället (Jag avskyr nämligen när folk fortsätter att pressa in skräp i soptunnor som redan är fulla…så att skräpet bara vilar sig en mikrosekund i soptunneöppningen innan det faller till marken, utanför tunnan.) innan jag vände mig om och stoppade om lilleman i vagnen.

Då körde en polisbil upp och stannade vid min sida och vevade ned sidorutan. Och jag är antagligen naiv, men jag tog för givet att de skulle fråga mig om en vägbeskrivning, eller något sådant. (Fast  jag inser ju nu i efterhand att polisen bättre skulle kunna ge mig en vägbeskrivning, än tvärtom. Men det tänkte jag inte på i hastigheten.) Så jag smilade upp mig lite och sade: ”Yes?”

”Förstår du franska?” frågade polismannen kort.

”Jadå, en del” svarade jag. Fortfarande positiv.

Och då kom den sure gubben i honom loss alldeles. Han skällde:

”Det är inte din soptunna!” Det är faktiskt straffbart att slänga sina egna sopor i kommunala soptunnor, vi kan utfärda böter för det!” grälade han.

”Men”, sa jag och fortsatte på franska: ”Det var ju bara plastpåsar”. Jag pekade på glasigloona tvärs över gatan och fortsatte: ”Jag har precis slängt tomglas i behållarna där och slängde bara plastpåsarna i soptunnan här. För soptunnan på andra sidan gatan är ju överfull”.

”Bara plast?” frågade polisgubben.

”Ja, bara plast. Tre tomma plastpåsar” svarade jag och gjorde en rörelse som för att plocka upp de tre tomma kletiga plastpåsarna ur soptunnans djup, för de stack inte ens upp lite.

Polisen gjorde då en avvärjande rörelse med handen. ”Bara plast?” frågade han igen och fortsatte: ”Det är inte tillåtet att slänga sina egna sopor i dessa soptunnor, jag kan faktiskt bötfälla er för det” snäste han. Sedan körde han och hans kvinnliga bisittare iväg.

Bara sådär.

 

—-

Eh? Inget ”oj förlåt, ett missförstånd”. Och jag som varken blev förskräckt eller förargad under samtalet med polisgubb(djäveln) började i stället reta upp mig när jag gick därifrån. Vadå ”sina egna sopor”? Jag antar att han menade sina egna hushållssopor. Men det måste han väl för bövelen ha sett att jag inte slängde ned i tunnan. För han måste ju ha sett att jag slängde något, varför han stannade. Och vidare undrar jag verkligen vad man FÅR slänga i de belgiska soptunnorna?

Jag minns notisen om den stackars utländska (svenska?) kvinnan i Antwerpen som hade plockat upp sin hunds bajs med en hundbajspåse och slängt i en kommunal soptunna. Hon blev polisanmäld av någon som såg händelsen och fick böta nästan 2500 kronor för ”tilltaget”! Jo, det är sant.

Fast på ett sätt passar det ju ganska bra att utsättas för den belgiska polisens arrogans lagom tills vi ska flytta hem. Mindre flyttångest då.

Flyttångesten gör mig deppig

För ett ögonblick, i lördags, fick vi väderkorn på en trea i Stockholms innerstad och vi gladdes samtidigt som vi tänkte att näe, så tur kan vi aldrig ha. Och mycket riktigt, det hade vi inte heller. I går eftermiddag var det fläskbenet undanryckt och slängt iväg till andra hungriga hundar.

Nu sitter vi som bäst och funderar på vilka stackas möbler vi ska klämma in i lillägenheten på Söder och vad som ska magasineras. Eller om vi ska slå till på ett byte med en svindyr lägenhet i ett okul område. Pest eller kolera? Kolera eller pest?

I fredags berättade A att hans chef här nere hade skojat (vibbat?) om att han borde stanna ytterligare ett år. Tanken är lockande faktiskt. Fast i går så fick jag trost nog vissa av mina fördomar besannade (vg arroganta poliser i Belgien) och kände alls ingen lust att bo kvar här ett år till.

Oj, lille grinar. Återkommer.

What a laugh!

Is there anything as wonderful to listen to as a babys laughter? I don’t think so. And yesterday afternoon I couldn’t stop laughing myself because for the first time Nils really laughed. Our friend C was visiting and Nils had, obviously, not ever met anyone as fun as her in his entire life. He just laughed, loudly.

 C and Nils, bonding.

Från klarhet till klarhet

Potatis och broccoli i all ära… Men sötpotatis det var GOTT!

Så här ser den ut, sötpotatisen, tärnad och kokt:

Och för att återkoppla till A:s kommentar på mitt förra inlägg: Bättre litet och platt än bara ytligt…

Underbar förändring!

Change we need sa Barack Obama och change det blev. Åh så underbart. FÖR HELA VÄRLDEN. Och när jag fick se Barack Obamas svarta farmor Sarah dansa i sin röda klänning på tevebilder från Kenya så blev jag så rörd så jag grät.

De skulle visst grilla en oxe i kväll och fira att de tillhör ”The first family” nu. Ha ha.

Sovmorgon och mys!

Vi har råkat rubba lillemans sovcirklar med att hälsa på kompisar i söndags kväll och att ha barnläkartid inbokad igår kväll. Så nattens sömn blev minst sagt annorlunda. Nils somnade inte för natten förrän efter amning 23.30. Men så vaknade han inte förrän 08.30 heller. Så mysigt med sovmorgon. De sista timmarna sov han, ovanligt för honom, faktiskt liggandes på rygg vid min huvudkudde. Så härligt att se honom vakna med ett leende på läpparna några centimeter från sitt eget ansikte. Ungefär så här:

Så vi har tagit det lugnt på morgonen och jag sörplar kaffelatte och äter kanelbullar. Fast latten höll på att gå om intet då jag upptäckte att mjölken var slut. Jag tittade länge på mina små utpumpade mjölkslattar i kylskåpet… (jo, jag lyckas pumpa ut lite varje dag nu) men hejdade mig när jag kom på att vi hade lite UHT-mjölk jag kunde ta. 

Men jag kommer ihåg hon som tyckte att den utpumpade bröstmjölken var alldeles för skadlig för att slänga sedan den stått en par dagar i kylskåpet att hon gjorde korvstroganoff på alltihop. (Ingen nämnd men ingen glömd.)

Och det gick bra hos dr T. Det blev vårt sista besök hos honom, också lite vemodigt. Vi fick veta att Nils nu är 63,5 cm lång och väger bara 6960 gram, trots att han inte gjort tvåan sedan i lördagsmorse (innan vi började med potatissmakisarna). Så tydligen har han planat ut lite i viktkurvan. Helt normalt enligt dr T. Och han rekommenderade att gå vidare med broccoli som nästa smakis för att häva den eventuella förstoppningen…

Vemod, vemod

Oj oj, redan november och snart går flytten hemåt. Känns bra förstås, men också vemodigt. Särskilt efter en kompis-social helg som den som just var.

I fredags träffade jag min holländska nya gulliga väninna K och passade på att baka kanelbullar. Hon hade varken sett eller smakat några innan. Men när Nils tappade tålamodet så ryckte hon glatt in och bakade ut den sista plåten kanelbullar. Undrar om vi kommer att behålla kontakten med henne och hennes familj sedan vi flyttat hem till Sverige? Jag hoppas det.

På lördagen träffade vid franska paret C och J med deras lilla V. Så mysigt att ha småttingar samtidigt och kunna följa deras utveckling tillsammans. Men hur blir det med den kontakten nu när vi flyttar hem?

Och igår var vi först bortbjudna på fika hos A:s arbetskamrats familj tillsammans med en tredje arbetskamrat med fru och barn. Jättetrevligt och en härlig stämning. Värdinnan höggravid och väntas föda sitt tredje barn i början av december. Spännande! Men kommer vi någonsin att träffa den lill* bebisen?

Sist igår kväll pep vi förbi P och M och drack te och surrade. Det blev sent men lilleman var vid gott mod så vi hade en trevlig kväll. Men det är gamla vänner och DEM är jag åtminstone säker på att vi kommer att behålla kontakten med.