Tänka sig vad dagarna kan gå fort ibland. Numer. Å ingenting hinns med. Jag kan tänka och planera att jag ska göra det och det, ringa den och den och fixa lite härhemma. Men när dagen är slut så inser jag att det blev ingenting av. Hur hinner spädbarnsföräldrar med någonting alls? Hur gör de egentligen?
Idag har älsklingen varit vaken mycket. Och vi har tränat stora huvudlyftet flera gånger och sitta på mammas ben och hålla huvudet själv och titta sig omkring eftersom vi fick lite bakläxa på träningen hos neurologen igår. Alltså, hon sa inte att han var sen med att hålla huvudet stadigt men hon sa: ”jag har sett tvåmånaders bebisar som är mycket stadigare i nacken än vad Nils är nu” vilket ju triggade igång oss att öva som sjutton.
I övrigt var hon mycket nöjd med hans framsteg även om hon tyckte att vi också ska träna honom att sova på rygg om nätterna. Pust! Vi ska, så småningom. Men just nu är vi ju så glada att Nils har sådana bra nätter där han sover i princip från 21-22 till 07.30 och bara vaknar för att äta 2-3 gånger. Känns urjobbigt att börja stöka med ryggsovande då. Och vi har ju apnélarm. Jag tänker att jag övar hans ryggsovande på dagtid i stället. Idag blev det två sovpass på rygg, 30 minuter i vagnen på promenad och sedan 40 minuter till här hemma. Men nu sover han igen och nu var det lögn i helsicke att få honom att somna på ryggen. Han ligger på magen och sussar och jag ska passa på att hinna få någonting gjort.
