Nu har vi dreglat över maträtterna i Masterchef på BBC så många kvällar på raken att vi bara kände oss tvungna att kila ut och äta något gott på restaurang. Sagt och gjort. Vi bestämde oss för att testa Italienaren uppe vid La Chasse som vi pratat om att testa många gånger förut. Jättemysig restaurang verkligen, med en spännande meny. Och det var vg menyn som ”Oopset” skedde… alltså att jag beställde något som jag inte visste vad det var… med olycklig utgång.
Mina menychansningar brukar ofta falla väl ut, men ikväll glömde jag för ett ögonblick att jag bor i Belgien. Och i Belgien gömmer sig påfallande ofta inälvsmat bakom maträtter med lite annorlunda namn. (Har på egen förskyllan blivit tvungen att tvinga i mig både kalvlever och kycklingleversallad under tidigare restaurangbesök). Så även den här gången. Jag beställde nämligen en av kvällens rekommendationer: rognon de veau vilket visade sig vara kalvnjure i senapssås. Uäck! Frågan är om man ens bör äta njure som gravid!? Man bör i varje fall inte äta lever.
Nu gjorde min felbeställning förvisso inte mig så hemskt mycket. Det var värst för älsklingen som för skams skull blev tvungen att med möda svälja åtminstone 3 stora bitar njure för att mängden skulle minska på tallriken. Sedan låtsades jag vara en liten fransyska i maten och log och sa att ”det var mycket gott men tyvärr, trop beaucoup”. Att vi sedan inte hade några problem med att sätta i oss en gigantisk husets Tiramisu hoppas jag att kocken inte reflekterade över…
4 kommentarer
januari 17, 2008 kl 11:03 f m
Ja, denna händelse beskriver på ett bra vår tuffa vardag
januari 17, 2008 kl 4:17 e m
Ha ha, been there done that – på italienaren nere vid Plc Jourdan (La Madonnna) första gången mina föräldrar var på besök. Trots försök till förklaring vilken del av djuret det var, så beställde vi alla TRE samma maträtt – snacka om jobbig situation! Kalvnjure går ju knappt att svälja, örk!
januari 18, 2008 kl 11:52 f m
Öh…då får jag väl bjuda på en story också.
Jag var 24 år och på middag med min käraste och hans chefer (allihopa gamla gubbar) på finkrog i Paris. Jag imponerade mäktigt på dem, då jag pratade franska ganska så flytande (då, inte nu längre). Vi var på någon slags stjärn-restaurang och servitören presenterade menyn muntligt. Ingen förutom jag visste vad förrätten ”Cacpacco” eller så var. Jag förklarade för hela bordet att det var tunt tunt uppskivat kött (oxfilé). Alla var hungriga och tyckte det var smaskigt med riktigt kött, ALLA beställde. Jag var så stolt över mina kunskaper både i främmande språk som i mat. Så jag fortsatte i tio minuter till och berättade hur man lyckades kära kött så tunt som de snart skulle få se, att köttet först måste frysas in. Jag berättade utförligt om hela proceduren, alla lyssnade imponerat.
Ni kan tänka er att besvikelsen var stor när gänget istället för en mumsig köttbit fick kall tomatsoppa!! (ville gärna beama mig bort alla Star Trek som ni förstår.) En dyr lexion, men Carpaccio och Gazpacho (soppan) förväxlar jag inte mera!
januari 18, 2008 kl 11:58 f m
Ps. För att inte framstå som en helkucko (jag vet, det hjälper nog inte), skulle jag vilja tillägga att detta var för 11 år sedan. Då var det inte lika vanligt med varken det ena eller andra.