Igår kväll var vi ute på middag med goda vänner. Kvällen till ära hade R bokat bord på en typisk belgisk restaurang. Själva resturangen är pittoresk med trämöbler och varmgula väggar översållade av tavlor från 40-talet och framåt. Menyn består till stor del av belgiska specialitéer. Här kan man äta musslor med pommesfrites eller stoemp saucisse som är ett slags potatismos blandat med grönsaker och en tjock grå grovhackad korv. Det serveras också carbonnàde som är en slags kalops med sås gjord på körsbärsölet kriek samt naturligtvis nationalrätten filét americaine som är råbiff på belgiskt vis, namnet till trots.
Vi åt god mat, drack gott vin och hade en både urmysig och jättetrevlig kväll!
… men nu över till det som fascinerade mig. Vi var alltså åtta personer ute och åt. Varav, för ovanlighets skull, hela sju svenskar. Bara en ”utlänning”, nämligen N som är holländare. (Okej, naturligvis är vi alla utlänningar i Belgien och N den som är minst utländsk varandes från grannlandet.) Men till saken: Sex personer i sällskapet åt rått kött. Fyra av dem (inklusive älsklingen) valde kvällens rekommendation som var någon slags rå biffstek på argentinskt vis. Köttet var endast lätt brynt i mintsås och serverades i tjocka röda skivor på ett fat för två personer. De övriga två valde filét americaine.
Jag häpnade. Som varandes den enda(?) jägaren i sällskapet och den enda uppfödd norr om Götaland skulle man ju kunna tro att jag skulle vara den förste att sätta tänderna i det råa köttet. Men så var alltså inte fallet.
Jag valde en annan belgisk specialité som bäst översätts kolbrynta biffar av nötbog med charlottenlök… och inser att jag har mycket kvar att lära (och äta) innan det blir dags flytta tillbaka till gamla moder Sveas rike om ett drygt år ungefär.
