Så var man i tidningen också…

Känns ovant att bli intervjuad, brukar ju vara tvärtom, om man säger så. Å fy för den lede säger jag bara, om att se sig själv på bild.

Men A och N tyckte att jag var fin på bilden, sa de i alla fall (fast de har ju goda skäl att ljuga för att bibehålla mig på gott humör, för all del).

Nu blev ni allt nyfikna. Ha ha, jag finns nog på en tidningsbaksida på en Arbetsförmedling närmre än ni tror.

A lägger N och jag funderar lite på vad jag ska blogga innan jag ska kliva upp på ct:n. Här har det snöat precis hela dagen. Vi har sopat och skottat och jag har ångrat mig flera gånger att jag lämnade N:s bob på Plassn’, men vi hade toktur idag på väg till lekplatsen. M och hans mamma och syskon åkte bob i en backe strax hitanför lekplatsen och frågade om vi ville låna deras ena bob. Såklart vi ville!

Igår var vi på badhuset hela eftermiddagen. Fattar inte varför jag känner ett sådant motstånd mot att packa ihop badväskan och åka dit? Det är ju så himla kul när man väl är där!

Annars har väl helgen mest gått i städandets tecken. Har sytt och bytt gardiner – för vilken gång i ordningen vet jag inte? – men nu tror jag faktiskt att jag hittat rätt. Pust!

Också har jag pysslat ihop en mobil av plastpärlor. Kunde inte slita mig från pärlplattorna och kom att tänka på vävramarna vi hade i skolan på lågstadiet. Jag älskade! att väva. Så till den milda grad att jag svor åt fröken när hon lät klasskamraterna passa på att väva när vi, några stycken, gick på samiskan. Hon ville inte att vi skulle hamna efter i undervisningen. Jag tyckte det var värre att hamna efter i vävandet…

Pappa följde mig till skolan dagen efter och tvingade mig att be fröken om ursäkt.

Ja jag vet att det är en barngrej, men det är ju så kul! På denna syns apan också:

Snoret

och tårarna rinner nedför kinderna. Snoret för att jag är jäsiluriskt förkyld och tårarna för att jag läst gamla blogginlgg från N:s födelse. (Jag såg att någon långsittare(?) måste ha läst ikapp sig på bloggen idag och dragit upp antal visningar till en bra bit över 200/dag. I vanliga fall har jag mellan 20 och 40 visningar/dag ungefär. Och nyfiken som jag är så kollar jag ju också in en del gamla blogginlägg som markerats som nylästa). Tänka sig att han var nere på 870 gram och vände. Nu är han en stor liten kille som  - idag! – trätt sitt första pärlhalsband. Tillsammans med sin bästaste hundkompis ofcourse. (Han tar inte många steg utan Shadow i näven just nu).

”Titta Shadow, såhä tjär man pälhalsband!”

Nöjd med resultatet minsann. Och jag skulle nästan kunna svära på att Shadow också fnissade:

Inser att vi snart blir tvungna att skaffa oss en riktig hund.

Mormorsarvet

Tänk att man ständigt strävar efter att ordna sig lite mysiga vrår att sitta och kontemplera i. Eller läsa då. Mest för att läsa. (Kontemplerar gör man bäst på bussen eller i sängen, när man inte kan sova.) I trädgården såväl som inomhus. Nu har jag mutat in en vrå till i vardagsrummet. Mormorsvrån. Så gudomligt (mormorsord!) att sitta i mormors gamla skinnfåtölj framför mormors gamla finska rana och läsa under mormorsärvda golvlampan från Myrås. Jag läser lite, också tittar jag på måsvingarna som avtecknas på väggen av lampskärmens perforeringar och tänker på mormor.

Tjugoförstadagknut

Julpyntet har obönhörligen åkt ut. Kvar blev halvt ihjältorkade krukväxter och dammiga fönsterbräden och innan jag ens tänkt ”tjugoförstadagknut” hade jag burit upp en säck med blomjord ur garaget och påbörjat operation omplantering av krukväxter.

Det är tamigfan det värsta jag vet. Två krukor senare hade jag redan ångrat mig. Men börjar man slita upp en stackars krukväxt ur jorden så blir man ju illa tvungen att sätta ned den igen – i en större kruka. Sedan följer en rockad utan like. Hela krukväxtfamiljen tvingas byta bostad och kvar får man lite halvraskiga växter och en jävulusisk röra av blöt och smulig jordmassa på golv och diskbänk i köket tillsammans med en hel del torkade stammar och blad. Plus att man inser att man är åtminstone några innerkrukor kort. I hate it. Men nu är det gjort. Until next year, mina vänner.

Bloggkollega

Jag har upptäckt Arjeplogsbloggen. Den bloggas anonymt. Så kul! Både att den finns och att den är anonym, det kittlar nyfikenheten lite extra. Den bloggas också på wordpress så ni kan hitta den genom att byta ut ordet ”bryssling” i webbadressen mot ”arjeplog”. Men jag ska se till att utan dröjsmål lägga den på min bloggroll.

Ordning och reda

I mitt syskrin, och bara där allena. Det ena ger det andra och huset är i övrigt i fullt kaos. Allt började med att jag skulle röja i garderoben och inte hittade några kläder… varpå jag åkte på gallerian för att kolla in rean. Hittade två bruna klänningar på halva priset och redan nu är jag säker på att åtminstone den ena kommer bli en favorit på jobbet. Eftersom jag är kortare än gemene kvinna så måste jag fålla den en aning, närmare bestämt sisådär 12 centimeter, och det med en brun tråd av en viss nyans. Eftersom jag ändå hade ett annat ärende så åkte jag raskt och köpte mig en trådrulle hos skräddaren i centrum. Det ena ger det andra, som sagt, och jag tänkte att nog är det väl själva f-n att det är sådan oreda i trådrulleburken. Så jag bad sambo och son att spika mig en trådrullebräda lite raskt, så passade jag på att städa sykorgen och knappburken. Det tog inte många minuter så kom de upp med ett litet skåp som de hittat i garaget – ett före detta proppskåp. Hurra, sa jag, och nu har det smartaste lilla trådrulleskåp man kan tänka sig. Kolla in detta alltså:

 

I öbvrigt är oredan intakt. Och det blir inte röjt i oredan just nu för nu ska jag dansa med Shadow (= den mjukishund av rasen Golden Retriever som N fick av Moster M, från IKEA tror jag, och som är en kopia av Shadow i filmen som heter ”Den otroliga vandringen” som just nu är en favoritfilm utan motstycke) då jag ”bara ska vara dansare” eftersom N ”är Eric Saade”.

Disco hela kvällen

N:s julklappar gick i sången- och dansens tecken vill jag lova. Inledningsvis fick han ett par svarta blanka sneakers och en grå hatt med grönt sidenfoder av moster E, dagen innan julafton. Sedan kom julafton och med den en mikrofon (som kan spela själv) och en discolampa av moster K. Så man behöver inte vara ett geni för att räkna ut vad vi gör här hemma. Rosa, gröna och gula ljuskäglor snurrar runt, runt på väggar och tak i hans rum och jag shakar och shakar. Här duger inga undanflykter. Dessvärre har A ryggskott (bad han mig förtydliga) så det är jag som får vara dansare åt alias Eric Saade. Han virvlade precis förbi – as we speak – och meddelade att han vill ha Mac:en NU och ”se på Eric Saade”. Så jag ska väl lägga ned bloggandet för i kväll. Men ska ta och ringa upp min favoritosteopat, tillika hästpsykolog, och boka tid åt A så han blir av med ryggontet och skyllet…

Det blev ingen blöta i jul

(å då menar jag det som andra kallar ”Dopp i grytan”) men väl på det nya året (men då menar jag något annat . Trädgården har förvandlats till sankmark men rosorna trivs i rabatten fastän det är den 2 januari 2012:

Jag saknar snön i norr. Men det är nog ingenting i jämförelse med hur mycket N saknar snön. ”Ja gå inte ut idag mamma” sa han i förmiddags…

En annan som är saknad är Milton, den lille gullhunden. Han lät N hjälpa honom att öppna den enda julklapp han fick (av N) under nyfiket överinseende…

De hjälptes åt att leka med N:s julklappar sedan också:

Och ett fantastiskt trevligt nyårsfirande hos K och A och lilla M i Holmsund:

I deras fantastiska hus:

Vi har alltså varit på en Norrlandsturné av det yvigare slaget. Vi inledde med ett besök hos lillasyster med familj i Ö-vik dan före dan och åkte sedan järnet – inlandet – över Lycksele (Lappstockholm) till Arjeplog (Lapptexas) där vi firade en urmysig jul med tjocka släkten och lika mycket vit härlig snö som god julmat! På vägen nedåt, hemåt, åkte vi förbi farbror C och faster E i Älvsbyn på mysig samvaro över en fantastisk middag på fjällöring. Dagen därpå åkte vi till Luleå för en visit hos min gamla (men världens vackraste!) farmor innan vi bilade vidare till Umeå och Holmsund för ett fantastiskt trevligt nyårsfirande. Gott Nytt År!

Ovälkommen gäst…

Det snöar små runda flingor över wordpress’ websida, såg jag när jag loggade in. Och det snöar stora blöta lappvantar över vårt hus här i Sollentuna. Jag har legat praktiskt taget hela dagen. I min säng, i soffan i vardagsrummet och i N:s säng när han sov middag en timme under lunchen. (Nä, han sover inte middag vanligtvis, inte sedan ett och ett halvt år tillbaka. Men han sov en orolig natt natten till idag och var en grinolle av sällan skådat slag hela förmiddagen, så vi lade isäng honom helt sonika. Det passade ju fint till min egen status havandes feber och värk i alla muskler i kroppen, och inte så lite grinig själv om jag ska vara helt ärlig.

Nåja. Framåt eftermiddagen har vi samlat ihop oss en smula och adventsfikat loss på lussekatter och berg av pepparkakor med mjölk så nu är vi garanterat snälla båda två ända till julafton.)

Var var jag nu någonstans? Jo, jag hade som sagt äntligen pallrat mig ur sängen, tagit dagens första kaffekopp med mig och precis satt ned mig på stolen framför skrivbordet och datorn när jag såg en liten svart myra komma klivande. En svart myra (eller heter de svartmyra förresten?), en precis likadan som den jag såg på klinkergolvet i mellanrummet i källar’n i förra veckan. Då som nu så knösade jag ihop den under pekfingertoppen tills den dog. Så båda myrorna är döda. Men jag ryser vid tanken på var de har alla sina bröder och systrar och kusiner och mostrar och fastrar och resten av hela släkten…?